Jag har läst boken Lasermannen En berättelse om Sverige av Gellert Tamas. På biblioteket hittar jag den under placeringen ”Oep”, dvs Samhälls – och rättsvetenskap/Kriminologi och polisväsen. Boken klassificeras alltså som en slags vetenskaplig text. På bokens baksida står det att den bygger på ett omfångsrikt källmaterial och intervjuer.
När jag läser denna bok så inser jag att den är skriven på ett sådant sätt att den skulle kunna vara en välskriven roman. Men till skillnad från en vanlig roman avslutas den med en förteckning över de källor som använts till varje kapitel, det är inte enbart fiktion, händelserna som beskrivs har hänt på riktigt. Jan Gradvall har i sin artikel New Journalism blir aldrig gammal använt Marc Weingartens ord för att beskriva vad ”new journalism” är: ”Journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Utgår jag från den beskrivningen så kan jag fastslå att Gellert Tamas bok är en form av new journalism. Till skillnad från en vanlig journalistisk text eller en facklitterär bok så är syftet med denna bok inte att återge ett exakt skeende, den bygger istället på ett händelseförlopp.
Tom Wolfe lanserade uttrycket ”new journalism” och beskriver att de reportrar som skriver i genren använder en metod som kan liknas vid uppbyggandet av ett filmmanus. Gellert Tamas bok har blivit filmatiseras och tv-serien är i sin uppbyggnad i princip identisk med boken. Tom Wolfe skriver om noggrannheten av att återge vardagens detaljer och även det återfinns i ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. Gellert Tamas målar upp scenerier och personifierar de som var med på ett sätt som gör att jag som läsare kan leva mig in i det som händer. Som undertiteln på hans bok avslöjar sätter han även in händelseförloppet i sin historiska kontext. Tom Wolfe nämner även att författare som använder sig av tekniken har möjlighet att växla perspektiv. I den här boken får både offer och gärningsman komma till tals och även människor kring dem. Geller Tamas förvandlar ibland sin roll från den som återger till den som betraktar och tycker. Ett exempel på detta är när han ställer sig frågan hur gärningsmannen kunde bli inkallad till militärtjänstgöring när han samtidigt behandlades för psykisk sjukdom. (Tamas 2002, s.179)
New journalism är en briljant teknik för att återge något som skett för läsaren. Jag får allt serverat och behöver inte själv läsa in mig på vad som har hänt, vilka som var med, sätta mig in i den historiska kontexten eller plöja mig genom rättegångsprotokoll och polisförhör. Allt finns samlat och invävt i romanformens lätthet. Det blir till en kombination av vad journalister tycker att publiken bör få veta och det de faktiskt vill ha. (Nygren 2008 s. 121)
Men det finns en fara med den här typen av litteratur. Jag hittade boken på biblioteket under klassificeringen: Samhälls – och rättsvetenskap/Kriminologi och polisväsen, den är skriven av en journalist med gott rykte som arbetar för DN och Ordfront och det gör att jag tror att det är sanningen jag håller i mina händer när jag ska börja läsa boken. Jag tar förgivet att Geller Tamas följer de etiska reglerna för press, radio och tv. Visserligen står det klart och tydligt i bokens noter att boken bygger på händelser som har rekonstruerats utifrån skrivna och muntliga källor. Men när jag har läst klart boken så tycker jag mig ha fått en sann detaljerad bild av vad som har hänt. Jag ifrågasätter inte Gellert Tamas eller hans arbete med boken. Men tanken är intressant, kan man betrakta boken som en journalistisk text?
Flertal personer jag har pratat med hävdar att Antonio Salieri har mördat Wolfgang Amadeus Mozart. Denna väl spridda kunskap har etsat sig fast i folks medvetande efter att de har sett Milos Formans film Amadeus från 1984. Denna faktoid skapades av manusförfattaren Peter Shaffer som förmodligen ville skapa lite spänning och därför förvanskade sanningen om orsaken till Mozarts död.
När jag läser en faktatext eller en nyhetsartikel har jag alltid den källkritiska garden uppe, men när jag läser skönlitteratur eller ser på film har jag ett par andra glasögon på mig. Jag tar in en upplevelse. När jag läser den här typen av litteratur så noterar jag att de bygger på händelser ur verkliga livet och de fakta som finns invävda tar jag in i mitt minne, där de snabbt omarbetas till sanningar. Om någon skulle fråga mig hur det gick till när Lasermannens första offer blev mördat skulle jag kunna återge historien relativt detaljerat, men det är möjligt att det jag skulle berätta inte var identiskt med det som faktiskt hänt.
Den stora frågan är om denna hybrid av facklitteratur och skönlitterär text kan betraktas som journalistisk. Svår fråga. Den behöver inte vara det, men den kan vara det. Jag anser att det bör vara det. Läsaren förväntar sig att den skall vara det. En journalist bör vara en journalist oavsett vilket informationsmedel han eller hon väljer att använda.
Jag uppskattar verkligen Lasermannen- En berättelse om Sverige och jag kommer att fortsätta att läsa böcker i denna genre. Men till skillnad mot skönlitteratur så bör man som läsare vara medveten om att det till viss del är fiktion och författarna bör ta sitt ansvar och fundera över vad som är okej att frisera, förvanska och förändra. Kanske är det inte av betydelse om Mozart verkligen har ägt en rosa peruk eller om ”Lasermannen” faktiskt var irriterad när han lämnade KTH efter att sparkat ut en hink med skurvatten. Men om den här typen av böcker fylls av betydande faktoider kommer de snart ha spelat ut sin roll. Jag tror att det läsarna vill ha och förväntar sig när de väljer den här typen av litteratur är fakta, som så långt det är möjligt och när det är relevant är korrekt, presenterad på ett läsvänligt sätt som skapar en helhetsbild. Utan att vara allt för påläst om händelserna kring Lasermannen så anser/tror jag att Gellert Tamas har lyckats med denna balansgång i boken.
Kristina Bennet Westre
Källor:
Tamas, Gellert, Lasermannen-En berättelse om Sverige, Ordfront förlag, Stockholm 2002.
Nygren, Gunnar, Yrke på glid, Simo mediestudier, Stockholm 2008.
Etiska regler för press, radio och tv: http://svt.se/content/1/c6/69/94/61/etik.pdf
Gradvall, Jan, New journalism blir aldrig gammal: http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55
Sundelin, Anders, ”Vad hette det, sa du?”, Dagens nyheter, 2007-09-10.
Tack för en trevlig läsning!
SvaraRaderaDu har en bra struktur i din text och ett bra flyt i ditt språk vilket gör texten lätt att läsa.
Jag håller med dig om att ”new journalism” är en fantastisk teknik att använda för att berätta en historia eller redogöra för händelser. Det är sant att information samlas ihop och presenteras med romanens enkelhet vilket gör det mest svåråtkomliga material enklare att ta till sig.
Jag tror också automatiskt att jag har fått en sann, detaljerad bild när jag har läst en dokumentär text från en erkänd journalist - men sedan frågar jag mig själv om jag verkligen har fått det?
Du säger att ” En journalist bör vara en journalist oavsett vilket informationsmedel han eller hon väljer att använda” och det håller jag med om. Om en journalist ska berätta sanningen ska det göras utan förändringar eller förvanskningar - annars ska det uttryckligen stå att det är fiktion.
Vänliga hälsningar,
Carolina Laurén
Klockrent.
SvaraRaderaGillar framför allt partiet där du resonerar kring huruvida man kan utgå från om man läser sanningen eller inte. "Visserligen står det klart och tydligt i bokens noter att boken bygger på händelser som har rekonstruerats" m.m. Bra att du tar upp det här eftersom många (inklusive jag själv) många gånger utgår från att det man läser i en utgiven bok om gamla brott och liknande fall är fakta. Tänkvärt och bra.
Också bra att du tar upp exemplet med filmen om mordet på Mozart och hur fiktion kan bli fakta. Fiktion är sällan fakta men publiken blir förblindad av handlingen och det blir svårt att vara källkritisk.
Sist men inte minst - bra styckesuppdelning, kanonbra att du har med källorna i slutet och hela texten är i sig lättläst. Snyggt jobbat!